Nu måste jag skriva om kyrkan i Sverige. Jag blir mer och mer upprörd. Sekulariseringen har varit påtaglig i Sverige under en lång period och den blir allt större. Kyrkorna blir mer och mer bara sociala samkvämslokaler.

Med reformationen upphörde kyrkan att vara en poteniell motkultur. Den togs i beslag av stadsmakten. Gustav Vasa ville stöpa Sverige i en och samma form. Prästerna organiserades under stormaktstiden som ett kungligt indelningsverk. Varje kyrkoherde skulle föra rullor över den vapenföra befolkningen. All form av andligt egenföretagande var förbjudet. Till och med den liturgiska sången togs i statens tjänst.

ur psalmboken  1819 års modell kan man  läsa/ sjunga...........giv din skatt och bär din börda......

Det andliga behovet togs på 1800talet om hand av frikyrkorna. Svenska kyrkan dög endast som uppfostringsanstalt. När skolan upphörde att inpränta kristen tro i eleverna, ersattes den inte av kyrkan.

Behovet av en kristen tro och andlighet är precis lika stort som alltid hos människor. Vad som däremot saknas svensken är ett språk, ett beteende, ett accepterat sätt att gestalta häpnaden inför det okränkbara livet och den levande kristna andligheten.

I Sverige visar man brist på intresse för kristen tro och de kristna saknas i debatten, visst finns det undantag men överlag påverkar vårt kristna arv knappast dagordningen när moraliska och existentiella frågar ska diskuteras.

Kolla bara tidningarnas kultur och debattsidor; Hur många inlägg görs utifrån ett kristet perspektiv? Hur kan Kristenheten överleva om den är avskuren från kulturen och tvärtom? Ingen diskuterar detta - det anses tydligen självklart. Vi lever trots allt i ett kristet land!

Vi behöver vitalisera den kristna tron! Förkunnelsen behöver bli brännande för att bli befriande! Men frestelsen för många präster som saknar gehör för sin förkunnelse kan bli stark att förkunna samhällsrelevanta manifest med Guds signatur istället för Guds ord med den Helige Andens signatur.

Tragedin med kristen tro i vårt land är att åtskilliga förkunnare tycks drivas av en machosistisk önskan att till varje pris bli omtyckta och accepterade genom att förvandla sina kyrkor till estrader för mediavänliga jippon. Man vill finna medhåll genom att sitta i mediernas knä, precis som man gjorde under stormaktstiden när man satt i  kungamaktens knä. Frestelsen att surfa på det senaste har blivit övermäktig. Man vill visa att man innerst inne tycker som alla andra, fast med en ritual som andra saknar.

Teologin i klassisk mening är en aktivitet som formulerar trons innehåll enligt evangeliet och traditionen på dagens språk men inte blaskar ur sältan i Guds ord. Uppgiften är att se, bedöma, utmana och inspirera till hopp och handling. WWJD - What Would Jesus Do?

Evangeliet har perspektiv som inte kan fås av den mediala kulturen och inte uppfattas av den som jagar den kollektiva känslans vittringar. Tron och traditionen har varit med förr och vet därför en hel del hur man ska förhålla sig till nuet. Den faller inte i farstun för varje lappkast i tidsandan.

Faktum är att teologin har blivit hemlös - så också många av oss kristna.

Vad ska vi då göra? Ett är nödvändigt - kasta ut på djupet!! Kristi kyrka är en gemenskap, Guds folk - Kristi kropp! Här gäller det inte först att NÅ här gäller det att VARA!

Varför har det predikade ordet så lite att säga någon? Därför att Ordet inte först har talat till förkunnaren! Det verkar som om elden inte brinner i de flesta av förkunnarna.

Talet om korset, saltet, offret, kampen, att våga göra motstånd tycks vara bannlyst.Det verkar som om man inte får nämna trons utmanande sidor, det enda som gör den värd att tas på allvar. Allt är terapeutiskt sockersött, allt ordnar sig för den som har lilla gud i fickan. Men livet säger något annat. Det anstötliga i evangeliet, som var så väsentligt för Jesus smusslas undan. Gud är ju inte konsumentvänlig.

Evangeliet är krävande och först så blir det befriande!

Evangeliet kräver efterföljelse inte  förströelse av andlig art. Evangeliet involverar mig intill smärtgränsen precis som allt som är värt att satsa på. Det kommer med anstöt - en stöt framåt, en impuls att komma vidare just på en punkt där man sitter fast. Evangeliet når ner i djupet, långt under ytan. Det bygger på sanningen, som är något annat än min image.

Det känns som om vår kyrka håller på att dö - i bästa fall kan nedbrytningen innebära att något nytt mycket livskraftigt kan skjuta upp ur den raserade kyrkan. Erfarenheten visar att det är ur kaos som nya rörelser uppstår och livgivande tankar spirar.  Låt handling och bön bli ett!

Igår skulle jag träffat mitt rehabteam. Men förkylning och utmattning satte stopp för det. Fick i uppdrag att teckna eller skriva ner lite tankar istället och min terapeut sms.ade emellanåt.

Då kom jag på att jag skulle skriva till mitt inre barn som faktiskt är kärnan i mitt liv. Jag var ju bara liten bebis när mitt liv startade och sedan har jag växt utifrån det barnet. Det är som kärnhuset i ett äpple.

Det gav mig faktiskt en hel del att göra detta. Jag ställde frågor till "Mimma" som jag kallade mig när jag var liten. Litet utdrag;

Du lilla barn, vad tänker du på?

Tror du inte att du duger som du är?

Vågar du hoppas? Vad hoppas du?

Vill du att jag bryr mig om dig?

Har du något att kämpa för?

Drömmer du framtidsdrömmar eller har dina framtidsdrömmar redan krossats?

Vad är du rädd för?...dig själv?...Verkligheten?

Du måste våga för att vinna!

En sak ska du veta, ingen kan ta ifrån mig tron på dig, du lilla barn!

Jag hopppas att du låter masken falla och blir den du var tänkt att vara - ett älskat barn med gåvor, glädje och livslust.

Jag utmanar dig att skriva  till ditt inre barn - livets kärna. Det var en fantastisk upplevelse. Fick mig att få ett nytt perspektiv.