Först vill jag bara säga det. Jag älskar djur och vill att de ska behandlas väl!! 

Nu ska jag återberätta ett möte jag hade en dag vid kopieringsapparaten på jobbet på en av min arbetsplatser genom åren. Det var ett tag sen så man kan fundera på hur hon tänker nu!

Mötet med Yvonne.

Det var mitt i sommaren och jag tänkte när jag kom till jobbet att idag blir jag nog ensam - fy så tråkigt - jag blir upplevelsepigg när jag vet att det finns folk i huset, men jag får väl bita ihop snart är det semester....jag blev därför extra glad  när jag mötte Yvonne vid kopieringsapparaten.

-God morgon, sa jag alldeles lycklig över att en till var på arbetsplatsen.

- Hej du! svarade hon lite surt.

- Är du sur idag Yvonne?

- Det är jag inte alls, sa Yvonne bestämt.

- Varför är du arg då? frågade jag.

- Jo det ska jag säga dig, sa hon. Jag är så trött på all den krystade djurvänligheten. Är det inte noshörnngar, så är det sälar, valar, kråkor eller kackelackor.

- Vad menar du, sa jag förvånat. Det är väl bra att folk engagerar sig för djurens rättigheter?

Yvonne suckade. Vi gick korridoren bort tillsammans. Yvonne sjönk ned på sin kontorsstol så sa hon:

- Det klart att det är bra att vi fått igång en debatt om djurens värde och rättigheter, men ibland undrar jag...........

- Vaddå? sa jag.

- Jag undrar om det verkligen är djurens värde som ökat eller om det egentligen är människans värde som minskat!?

Det var tankeväckande fråga hon formulerat. Men samtidigt undrade jag om hon inte i alla fall överreagerat och misstolkat folks intresse för djurens rätt. Det är väl i högsta grad människovärdigt att bry sig om dessa utsatta och försvarslösa djur?

- Jo det kan hända, sa Yvonne. Men om det vore lika lätt att få folk att engagera sig för flyktingar, svältande eller utsatta barn, så skulle det bli mera trovärdigt i mina ögon. Varför har vi så lätt att bry oss om alla stackars djuren men så svårt att bry oss om människor som har det svårt?

- Det kommer väl för nära, svarade jag!

- Säkert, sa hon. Det är en förklaring, men det är ingen ursäkt!

- Det menade jag inte heller, sa jag. Jag menade bara att vi nog gärna vill engagera oss och att vi då väljer det enklaste alternativet. Något som inte kräver så mycket av oss.

- Så är det nog, sa Yvonne.

Jag gav henne min artikel som skulle in i kyrkobladet. Hon ögnade igenom det lite förstrött.

- Ja just det, sa hon - det var detta om Fransiscus.....

- Precis, sa jag. Han var föresten en som hade den största respekt för allt liv, även den minsta myra!

- Jag vet, sa Yvonne.men jag kan inte hur mycket jag än vill tro att det djuraktivisterna kämpar för är uttryck för en allmän respekt för livet.

- jo men....försökte jag........men hon fortsatte:

- Jag menar; även militanta veganer och medlemmar av "Djurens värn" sätter ut råttfällor i sommartorpet och slår febrilt efter myggorna som biter dom.

- Jo men det är väl skillnad sa jag!

-Är det? sa Yvonne - och nu började hon jaga upp sig. Men var går gränsen? Djur som djur!

- Riktigt så enkelt är det väl inte, sa jag - men nu var Yvonne riktigt förbannad. Hon gestikulerade och utbrast:'

- Den där respekten för livet som du pratade om - den kan du glömma! Den finns personer som ena dagen demonstrerar för hundarnas rättigheter och som nästa dag skriver insändare att vi ska skicka tillbaka flyktingar dit de kom ifrån...Det finns ingen rim och reson! och vet du vad som retar mig mest?

- Alla högdjur, sa jag? men hon lyssnade inte.

- Jo det ska jag tala om, sa hon och log hånfullt. Hundägare som pratar vitt och brett om deras djurs intelligens och höga värde. men som sedan glatt låter dom kissa på husfasader och lägga små högar på trottoarerna....väldigt värdigt!!

Jag kunde inte låta bli att skratta. Hon hade verkligen en poäng där.

- Du, Yvonne, sa jag. Det är möjligen inte så att du nyligen klivit i en sån där hög?

- I morse, sa Yvonne surt! Hur kude du veta det?