Min älskade mormor Gulli och jag och min bror.

Min mormor (dog 1977) sa alltid; vi lever i vörldens sista tid, när något otroligt hade hänt. Om hon skulle levat idag hade hon nog förfasat sig över omänskligheten och ytlighetens viktighet i vårt samhälle idag. För var det något hon var så var hon en varm medmänniska som alltid ställde upp eller öppnade sitt hem för behövande och hon hade alltid ett ord över till den hon mötte. Hon stod kvar tils de pratat färdigt. Hon lärde oss också mycket om utsidan, ytan har ingenting med insidan att göra - det handlade om böcker men också om människor. Hon dömde aldrig någon! Hon var en stark kvinna med stort varmt hjärta men också en kvinna med pondus och rättvisepatos. Hon rädes inte för att säga vad hon tyckte och ställde sig alltid på de svagas sida.

Hon skulle blivit helt förstörd bara av att läsa tv-tablån av idag.

Bara de senaste 40 åren har allt blivit inte bara annorlunda utan otroligt mycket snabbare. 

Jag är defenitivt inte mot utveckling men det är ganska uppenbart att mänskligheten inte hänger med längre. Hjulen rullar så fort att de inte går att stoppa längre - de rullar på av bara farten. Bromssträckan blir längre ju snabbare det går och kollisionen blir mer katastrofal.

Psykisk ohälsa och negativ stress ökar! Vi har inte tid! 

Jag får lära mig att andas på nytt. Vi andas fel. Vi glömmer det livgivande - att andas på djupet - Inte flåsa för att hinna eller att träna för att bli mer fit. Vi blir inte bara andfådda utan andflådda. Anden/ själen tas ifrån oss.

Jag minns stunderna på mormors glasveranda. Där kunde vi sitta i timmar och fika och prata om djupa existensiella frågor, våra drömmar - helt enkelt dela liv och djupandas. Allt andades harmoni och lugn även om vi också jobbade emellanåt. Det är detta som kan få tag i vår längtan och värden i livet. Ett genuint möte mellan två människor.

Samhället snabba förändring ställer enorma krav på ens förmåga att anpassa sig till nya krav och situationer. Detta är inte bra för någon och framför allt inte för våra ungdomar som har fullt upp med att söka sig själv och sin plats i livet. Det kräver tid och tålamod att fundera över meningen med livet. 

Vi skapar sammanhang åt vår historia genom relationer med andra, en viktig del i att skapa mening i livet. Våra tankar skapas gemensamt i en dialog. Om vi aldrig har tid med denna dialog vad gör det med oss då?

Gud kom i den stilla susningen inte i den livfulla rusningen.