Nu var det längesedan jag skrev här. Men ska försöka på nytt att göra verklighet av en tanke.
Sen jag skrev sist har jag blivit diagnostiserad med kroniskt smärtsymtom, utmattningssyndrom, ångestsyndtpm och PTSD. Svårt att tackla det när jag hade helt klart för mig att smärtan gick att träna bort och att koncentrationen skulle sakta men säkert komma tillbaka men icke sa Nicke.
Nu får jag istället koncentrera mig på att hantera smärtan livet ut.
Mycket blir annorlunda. Skulle renoverat mitt hus - det går inte varken ekonomiskt eller fysiskt.
Vill vara mer med mina barnbarn men det orkar jag inte och det gör ont i hjärtat.
Idag vet jag inte ens om jag kommer ha möjlighet att bo kvar där jag bor p g a ekonomin.
Jag vet att det finns de som har der värre , mycket värre men för mig är detta ett trauma. Tycker det är jättetråkigt att inte kunna följa med när kompisar ska göra nåt som kostar 100:-
När allt är betalt har jag 79:- kvar och det ska räcka till mat osv
Jag har dragit in på allt som går och ändå räcker det inte till.
Livskvalitén har försvunnit. Hur ska man då kunna rehabilitera sig?
Lätt att gång på gång hamna på botten.

Är det någon som har en ide om hur man ska göra för att få ett lite ljusare sken i framtidsspegeln?
Jag har alltid funnits till för andra och tyckt att det varit en självklarhet att ställa upp mär nån behövt hjälp.
Nu när jag behöver hjälp kan jag inte med att fråga!?