Just nu håller jag på med mitt livs största projekt - Utröna sanningen om mig själv! Vem är jag innerst inne? En livskris har lett mig hit och det är fantastiskt, jobbigt och fruktansvärt och spännande - allt på en gång!

Hur kommer det sig att vi känner oss själva så dåligt att vi helt förlorar kontakten med vårt inre?

Jag ska berätta för er om en liten pojke:

Han är tre år och det är lördag. Han hjälper sin pappa att tvätta bilen. På andra sidan gatan leker 2 lite äldre killar. Pojken skulle aldrig våga gå dit och fråga om han fick vara med och leka, men han vill göra intryck på dem. Så han sätter sig i sin trampebil och kör så fort han kan så att han t o m ramlar ur bilen och får stora skrubbsår på knän och armbågar. Han börjar storgråta! De större grabbarna skrattar!

Pappan blir generad och det finns en irritation i rösten när han säger till sin son; Du sluta grååta nu så farligt var det inte! Behärska dig lite.

Sonen försöker verkligen reda ut tankarna - när jag slagit mig förut har jag gråtit men det gör pappa ledsen så nästa gång är det bäst jag låter bli.

Så lär sig pojken att bita ihop, att uppföra sig som om han inte har några känslor, så börjar undertryckandet. 

Idag möts kanske barnen av mobiltelefonstittande föräldrar istället med ignorering som följd! Där barn känner jag är inte så viktig och värdefull.

Får man såna här budskap flera gånger lär man sig som barn att inte följa sina impulser och man kväver sina behov och känslor.

Visst, vi ska lära våra barn att uppföra sig men ibland kan den sociala utvecklingen bli en belastning för genom den lär vi oss att förneka vårt innersta.

Jag håller på att rita min innersta karta för jag kom på att min karta stämde inte och då gäller verkligheten.

Vad har format dig? Vem är du innerst inne? Stämmer din "egokarta"? Våga ta tag i dessa frågor - du har allt att vinna!

Jag har förmånen att ha ett fantastiskt rehabteam omkring mig som hjälper mig små steg framåt utan dem hade jag inte orkat jobba med mig själv. Vem tar du hjälp av?