Igår hade jag förmånen att få åka på en utflykt med bästa väninnan.  Vi rekade lite infölr en hemlig resa som vi ska göra och min väninna skulle träffa en kompis i Grästorp. Så vi landade i Nordstan; Grästorp.

Där åt vi underbara räkmackor och jag fick träffa en för mig ny bekantskap. En helt underbar människa och dessutom älskar hon blommor och trädgård lika mycket som jag.

Hon tipsade om ett ställe som sålde blommor för 25:-/st oavsett storlek. De små sommarblommorna kostade 6:-/st. Helt underbart. Vilket paradis för en blomälskare som jag. Där fanns också lite ovanligare sorter.

Tanten som ägde stället ihop med sin man var 80+ men det kunde man inte tro. Hon var så härlig. Hade en enorm humor och en härlig utstrålning.

Ja, jag bara älskade henne!! Hon delade också med sig av många års erfarenhet när det gäller växter. Jag frågade omen blomma som jag aldrig förr sett om den kunde sitta i fukll sol. Då sa hon; titta på bladen; är de ljusgröna då klarar de full sol. Är bladen mer mörkgröna - då är det halvskugga eller skugga som gäller.

Jag som har hållit på med trädgård som hobby i många år har aldrig vetat detta. Så enkelt!

Idag när jag planterat mina blommor har jag haft henne med mig. Så underbar - full av livsglädje! Sådan vill jag bli när jag är 80+....

Sedan läste jag på nätet att Italienska staten skänker slott, herrgårdar och gods som stått tomma om man kan uppvisa en plan för hur man ska bedriva en verksamhet där för turism eller pilgrimmer. Oj vad jag blev sugen! Skulle vilja ha ett center för pilgrimmer i Italien - det vore väl nåt?! Är det någon av mina vänner som är på?

Vad vore en bal på slottet...........................................

......................      

Idag kom den; Värmen! Det känns som en omfamning av skaparen själv! Jag klippte gräset för några timmar sedan och det var så skönt. Till och med katten njuter. Hon slängde sig ner i gräset och la magen uppåt och bara njöt. Så jag gjorde detsamma!

Mitt i allt som verkar kaos och elände får vi inte glömma att vara tacksamma för allt gott vi har omkring oss och som dessutom är helt gratis. NJUT!

Värme gör något med oss - vi blir öppnare - vi blir mer avslappade - vi tillåter oss att sitta ner och bara andas - vi ler - solens strålar bryter in i vårt inre mörker genom minsta lilla springa.

Barnet i oss kommer fram lite mer och vi hittar tillbaka till förundrans mysterium.

Att gå barfota i gräset kittlar vårt inre. Vi känner oss friare. Igår var det en jobbig dag med mycket bearbetning och jag var helt slut men idag känns allt annorlunda - sommaren är här!!!

För några år sedan ville jag inte att sommaren skulle komma och jag ville inte ha semester - konstigt - idag vet jag varför - då förstod jag inte.

Mina vänner - både nära och långt bort - har hjälpt mig att längta till sommaren och ledighet; Tack för att ni finns i mitt liv och gör det värt att leva. Jag skulle inte klara mig utan er - ni betyder allt!          

Idag har jag funderat mycket på var ifrån människans växtkraft kommer. Vad är det i vårt väsen som gör att vi trots tuffa omänskliga omständigheter kan resa oss upp och borsta av oss och gå vidare starkare än innan?

Gick förbi en maskros som växte mitt i asfalten och började nynna på sången av Per Harling: Jag vill som en blomma stark tränga tyst igenom asfaltsvägens hårda mark och slå ut i blom.

Om en blomma kan ha den styrkan att växa i asfalt (har tagit bort asfalt från en gång - det är inte lätt) vad har då inte en människa för kraft inom sig?

I min ryggsäck finns det mycket; smärta, övergivenhet, sorg, hat, skräck,ilska, utsatthet, ensamhet MEN jag har ändå börjat förvandla detta till Livskraft, glädje, omsorg, vilja,Kreativitet, ltrygghet och styrka.

Det är inte lätt och jag håller på fortfarande MEN tänk när jag kommit igenom asfalten och anar solljuset och nås av regnvatten och börjar växa och slå ut i blom i all min skönhet. Jag kommer bli färgstark och djupt rotad. Jag kommer inspirera andra som ser mig att locka fram sin livskraft.

Vi har alla en uppgift med våra liv - min kanske är den att tränga upp genom asfalten och slå ut i blom med allt vad det innebär.

Jag blir fullständigt lyrisk av att baka! Det är så roligt att skapa med mina händer och få ett resultat nästan på en gång.

Att man sedan kan äta det är ju inte så illa heller. Men det är tur att jag har några hugade spekulanter för jag kan inte äta allt själv då kommer jag rulla fram mer än vanligt.

Min mormor var utbildad till kocka och jobbade på 1920 talet i Norge. Hon hade sina egna knep och recept fanns det knappt tyvärr för hon tog lite på känn - en gnutta mjöl, en näve söcker, liten nypa salt osv. Jag frågade henne många gånger hur hon visste att det blev bra, då svarade hon; Det känner du på degen!

Jag börjar få den fingertoppskänslan nu. Sällan mäter jag mjölet till bröd och bulldegar men kakdegarna mäter jag. Idag gör jag vetelängder med vanilj och mandel. Ska ha med till porslinsmålningen ikväll.

Vissa dagar orkar jag inte baka och hjärntröttheten gör att ingenting funkar. Då får jag göra något annat. Brukar skriva recept eller kolla in nya från nätet.

Det gäller att ha bakdörren fri!!

Min älskade mormor Gulli och jag och min bror.

Min mormor (dog 1977) sa alltid; vi lever i vörldens sista tid, när något otroligt hade hänt. Om hon skulle levat idag hade hon nog förfasat sig över omänskligheten och ytlighetens viktighet i vårt samhälle idag. För var det något hon var så var hon en varm medmänniska som alltid ställde upp eller öppnade sitt hem för behövande och hon hade alltid ett ord över till den hon mötte. Hon stod kvar tils de pratat färdigt. Hon lärde oss också mycket om utsidan, ytan har ingenting med insidan att göra - det handlade om böcker men också om människor. Hon dömde aldrig någon! Hon var en stark kvinna med stort varmt hjärta men också en kvinna med pondus och rättvisepatos. Hon rädes inte för att säga vad hon tyckte och ställde sig alltid på de svagas sida.

Hon skulle blivit helt förstörd bara av att läsa tv-tablån av idag.

Bara de senaste 40 åren har allt blivit inte bara annorlunda utan otroligt mycket snabbare. 

Jag är defenitivt inte mot utveckling men det är ganska uppenbart att mänskligheten inte hänger med längre. Hjulen rullar så fort att de inte går att stoppa längre - de rullar på av bara farten. Bromssträckan blir längre ju snabbare det går och kollisionen blir mer katastrofal.

Psykisk ohälsa och negativ stress ökar! Vi har inte tid! 

Jag får lära mig att andas på nytt. Vi andas fel. Vi glömmer det livgivande - att andas på djupet - Inte flåsa för att hinna eller att träna för att bli mer fit. Vi blir inte bara andfådda utan andflådda. Anden/ själen tas ifrån oss.

Jag minns stunderna på mormors glasveranda. Där kunde vi sitta i timmar och fika och prata om djupa existensiella frågor, våra drömmar - helt enkelt dela liv och djupandas. Allt andades harmoni och lugn även om vi också jobbade emellanåt. Det är detta som kan få tag i vår längtan och värden i livet. Ett genuint möte mellan två människor.

Samhället snabba förändring ställer enorma krav på ens förmåga att anpassa sig till nya krav och situationer. Detta är inte bra för någon och framför allt inte för våra ungdomar som har fullt upp med att söka sig själv och sin plats i livet. Det kräver tid och tålamod att fundera över meningen med livet. 

Vi skapar sammanhang åt vår historia genom relationer med andra, en viktig del i att skapa mening i livet. Våra tankar skapas gemensamt i en dialog. Om vi aldrig har tid med denna dialog vad gör det med oss då?

Gud kom i den stilla susningen inte i den livfulla rusningen.

Hjärnkontoret stängt för dagen!

Idag söndag den 14 maj började bra. Jag sover i pyjamas. Skulle klä på mig så jag tar av pyjamaströjan och tar på toppen jag ska ha idag. Fram med strumpor - tar på dom tar av topen och lägger under kudden och drar på jeansen. Varför har jag bara bh på överkroppen????? Tog jag inte på mig toppen????? Leta leta leta och där hittade jag den under kudden med pyjamasen. Mamma mia vart ska denna dagen ta mig?!  

Nu har jag fått kaffe och allt känns lugnare. Men jag ställde in kastrullen i frysen - nästan - märkte ju att det var fel men oj oj idag är det rörigt på hjärnkontoret.

Idag är temat i våra kyrkor " Att växa i tro". Växer gör det för fullt ute. Jag tänker att när det är kyligt och kallt men ändå lite värme emellanåt blir växterna starkare/ kraftigare och drivs inte för hårt. Blommningen vara längre om det inte går ner under nollan så det blir helt fryst för då dör den.

Klimatet i vår kyrka är kyligt många gånger men värmen finns där emellanåt t ex i mässan. Detta kanske trots allt gör oss kristna starkare och vi nblommar längre bara vi hittar värmen emellanåt och för livgivande vatten och att klimatet inte blir frostigt för då dör vi - andligen sett.

Kampen den går vidare den har bara börjat - låt oss växa tillsammans i tro - handling och bön måste bli ett!!

Igår var det fibromyalgidagen. Jag har svårt att hålla koll på alla dagar som ska firas men denna ligger mig varmt om hjärtat när jag har både kompisar och min bonusdotter som drabbats av detta.

Min bonusdotter fyller 27 år idag. Hon är tvåbarnsmamma, jobbar heltid inom industrin, har växt upp i en dysfunktionell familj där hon tvingades att ta ett vuxenansvar tidigt för sina 2 yngre syskon. Hon blev ensamstående med sitt första barn med allt vad det innebär. Hon har varit stark och det är nog det värsta. Hon skulle tidigt sagt ifrån och fått hjälp för då hade det aldrig satt sig i kroppen.

Att ha värk är ett helt dagsverke. Oftast orkar man inte mycket mer än jobba och vara mamma. Ibalnd inte ens det. Förutom värken så tappar man koncentrationen och ord. Om någon kittlas eller tar tag  i dig så kan du trigga igång värken för flera dagar.

Hur mycket man än sover är man alltid trött!

Det värsta är att sjukdomen syns inte utanpå och många tror inte på när man säger att man har värk och oftast har man varit stark och det gör också att man biter ihop även dessa gånger.

Igår hämtade jag min bonusdotter vid jobbet och sedan åkte vi till dagis och hämtade yngsta barnet. Trots värk beundrar jag henne efter en hel dag på jobbet med hårt slit, Hämtade vi godingen på 1,5 år och sedan till affären och handla och hem och busa och laga mat. Eftersom sonen ville ut och leka var vi ute en sväng. Aldrig en sur min från henne trots att jag vet att hon har jätteont. Beundrar henne!

Dessutom idag när hon fyller år ska hon jobba både lördag och söndag. Ingen veckovila förrän nästa helg. Galet! Men det är så vårt samhälle ser ut idag - du ska vara effektiv och tillgänglig hela tiden.

Vart är vi på väg? Vart tar mänskliga värden vägen? Har du rätt att vara svag utan att kunna visa det synligt? Jag själv är drabbad av utmattningssyndrom och vet hur det känns när folk säger; du kan äl inte vara sjuk som ser så glad och pigg ut?! Det gör ont i själen när man känner sig som en urvriden trasa men försöker uppbringa lite kraft

Så vänner döm inte någon efter ytan!! Du har ingen aning om vad som finns under skalet!!

Ta hand om varandra!

Nu måste jag skriva om kyrkan i Sverige. Jag blir mer och mer upprörd. Sekulariseringen har varit påtaglig i Sverige under en lång period och den blir allt större. Kyrkorna blir mer och mer bara sociala samkvämslokaler.

Med reformationen upphörde kyrkan att vara en poteniell motkultur. Den togs i beslag av stadsmakten. Gustav Vasa ville stöpa Sverige i en och samma form. Prästerna organiserades under stormaktstiden som ett kungligt indelningsverk. Varje kyrkoherde skulle föra rullor över den vapenföra befolkningen. All form av andligt egenföretagande var förbjudet. Till och med den liturgiska sången togs i statens tjänst.

ur psalmboken  1819 års modell kan man  läsa/ sjunga...........giv din skatt och bär din börda......

Det andliga behovet togs på 1800talet om hand av frikyrkorna. Svenska kyrkan dög endast som uppfostringsanstalt. När skolan upphörde att inpränta kristen tro i eleverna, ersattes den inte av kyrkan.

Behovet av en kristen tro och andlighet är precis lika stort som alltid hos människor. Vad som däremot saknas svensken är ett språk, ett beteende, ett accepterat sätt att gestalta häpnaden inför det okränkbara livet och den levande kristna andligheten.

I Sverige visar man brist på intresse för kristen tro och de kristna saknas i debatten, visst finns det undantag men överlag påverkar vårt kristna arv knappast dagordningen när moraliska och existentiella frågar ska diskuteras.

Kolla bara tidningarnas kultur och debattsidor; Hur många inlägg görs utifrån ett kristet perspektiv? Hur kan Kristenheten överleva om den är avskuren från kulturen och tvärtom? Ingen diskuterar detta - det anses tydligen självklart. Vi lever trots allt i ett kristet land!

Vi behöver vitalisera den kristna tron! Förkunnelsen behöver bli brännande för att bli befriande! Men frestelsen för många präster som saknar gehör för sin förkunnelse kan bli stark att förkunna samhällsrelevanta manifest med Guds signatur istället för Guds ord med den Helige Andens signatur.

Tragedin med kristen tro i vårt land är att åtskilliga förkunnare tycks drivas av en machosistisk önskan att till varje pris bli omtyckta och accepterade genom att förvandla sina kyrkor till estrader för mediavänliga jippon. Man vill finna medhåll genom att sitta i mediernas knä, precis som man gjorde under stormaktstiden när man satt i  kungamaktens knä. Frestelsen att surfa på det senaste har blivit övermäktig. Man vill visa att man innerst inne tycker som alla andra, fast med en ritual som andra saknar.

Teologin i klassisk mening är en aktivitet som formulerar trons innehåll enligt evangeliet och traditionen på dagens språk men inte blaskar ur sältan i Guds ord. Uppgiften är att se, bedöma, utmana och inspirera till hopp och handling. WWJD - What Would Jesus Do?

Evangeliet har perspektiv som inte kan fås av den mediala kulturen och inte uppfattas av den som jagar den kollektiva känslans vittringar. Tron och traditionen har varit med förr och vet därför en hel del hur man ska förhålla sig till nuet. Den faller inte i farstun för varje lappkast i tidsandan.

Faktum är att teologin har blivit hemlös - så också många av oss kristna.

Vad ska vi då göra? Ett är nödvändigt - kasta ut på djupet!! Kristi kyrka är en gemenskap, Guds folk - Kristi kropp! Här gäller det inte först att NÅ här gäller det att VARA!

Varför har det predikade ordet så lite att säga någon? Därför att Ordet inte först har talat till förkunnaren! Det verkar som om elden inte brinner i de flesta av förkunnarna.

Talet om korset, saltet, offret, kampen, att våga göra motstånd tycks vara bannlyst.Det verkar som om man inte får nämna trons utmanande sidor, det enda som gör den värd att tas på allvar. Allt är terapeutiskt sockersött, allt ordnar sig för den som har lilla gud i fickan. Men livet säger något annat. Det anstötliga i evangeliet, som var så väsentligt för Jesus smusslas undan. Gud är ju inte konsumentvänlig.

Evangeliet är krävande och först så blir det befriande!

Evangeliet kräver efterföljelse inte  förströelse av andlig art. Evangeliet involverar mig intill smärtgränsen precis som allt som är värt att satsa på. Det kommer med anstöt - en stöt framåt, en impuls att komma vidare just på en punkt där man sitter fast. Evangeliet når ner i djupet, långt under ytan. Det bygger på sanningen, som är något annat än min image.

Det känns som om vår kyrka håller på att dö - i bästa fall kan nedbrytningen innebära att något nytt mycket livskraftigt kan skjuta upp ur den raserade kyrkan. Erfarenheten visar att det är ur kaos som nya rörelser uppstår och livgivande tankar spirar.  Låt handling och bön bli ett!