Jag halkade in på ett bananskal.....livet är som att glida fram på en räkmacka.....att vara på glid.... 

Några uttryck som vi ibland slänger oss med.

Idag vaknade jag av att radionyheterna varnade för blixthalka i hela  södra Sverige och speciellt i Trollhättetrakten och Skaraborg. Snacka om att vara på glid...nej, jag gillar fast mark under fötterna så jag beslutade att stanna hemma istället för att vara på glid eller halka in på ett bananskal. Surfat på nån räkmacka har jag aldrig fått förmånen att göra. Det kanske kommer, vem vet!? Om livet vore som en räkmacka rent bokstavligen kanske man kan tolka den så här;

Börja med brödet; Stabil grund. Något att bygga på, Vårt dagliga bröd är ju något vi ber vår Herre om varje dag.

Smöret: Ger grunden saftighet och bygget stannar kvar på grunden - ett slags kitt som vi behöver för att hålla ihop. Precis som bönen:

Salladsbladet: Grönt är skönt. Skapelsens skönhet som vi fått att njuta av. Ser vackert ut och ger extra krisp till livet.

Äggen: Bilden för det nya livet - ur ägget/fröet kommer det nya livet. I detta fall ska det vara hårdkokt annars rinner det iväg.Livet kan vara hårt men ger oss uthållighet och ett driv till ett nytt liv.

Majonäsen: Onödigt gott! Livets guldkant det lilla extra - en krydda som förhöjer(även vikten)

Räkorna: De som ger namnet på hela grejen! De skapar helheten. Det måste vara vår Krsitna tro. Precis som räkorna är den hotad. Räkorna håller på att utfiskas, Kristendomen håller på att utarmas och bli blaskig. Var noga med dina val!

Om man tar en tugga av allt så smakar det gudomligt!! Helheten;  Fadern, Sonen och den Heliga Anden

Jaha, lite tankar utifrån en tillvaro som är täckt av ishölje just idag. Ta det försiktigt om ni måste ut!

Efter lite uppehåll har jag nu kommit igång med bloggandet igen - har dock bytt bloggplats!

Idag sken solen igen! Underbart! Jag blir så lycklig och , som Astrid Lindgren skrev, jag känner livet i mig! Och den känslan kan jag inte stoltsera med så ofta nu för tiden i utmattningsyndromens kölvatten.

Jag bara måste ta en promenad. Tog inte på underställ eller mössa....härligt....solen värmde!!

Gick alldeles vid sjökanten så underbart vackert. Perspektiven vrids rätt, Skapelsens vidunderlighet och människans litenhet.

När jag gick vägen hemåt så känner jag att en person kommer närmare och närmare. Så där jobbigt... ska jag sakta ner så hon får gå om eller ska jag öka så hon inte kommer ikapp. Tänk om hon kommer upp bredvid mig och det tar ganska lång tid innan hon passerar.......otroligt dumma tankar men just idag kändes det jobbigt.

Hon kommer upp bredvid och saktar in och säger hej du! Skönt väder idag! Vad bygger de för nåt nere vid Östby?...så började vi prata. Hon var så genuint trevlig och inte alls påträngande.

Sedan skilldes våra vägar och jag skämdes lite över att jag tänkt jobbiga tankar om henne. Sedan mötte jag en mamma med dotter (tror jag iaf)Dottern hade downs syndrom. Mamman skyndade på sin dotter och drog i henne förbi mig. Jag ler och säger hej! Dottern vänder sig om och säger hej och vinkar. Mamman drar i sin dotter.

Dotterns leende fastnade i mitt hjärta - så glad, så varm och kärleksfull. 

Detta fick mig att tänka till; hur bemöter vi varandra? Vågar vi prata med främmande människor eller har vårt laglösa samhälle gjort oss rädda och omänskliga?

Våga vara glada, våga le mot någon, våga vara människa! Tillsammans kan vi göra denna värld till en plats av kärlek, liv och skratt.