Efter lite uppehåll har jag nu kommit igång med bloggandet igen - har dock bytt bloggplats!

Idag sken solen igen! Underbart! Jag blir så lycklig och , som Astrid Lindgren skrev, jag känner livet i mig! Och den känslan kan jag inte stoltsera med så ofta nu för tiden i utmattningsyndromens kölvatten.

Jag bara måste ta en promenad. Tog inte på underställ eller mössa....härligt....solen värmde!!

Gick alldeles vid sjökanten så underbart vackert. Perspektiven vrids rätt, Skapelsens vidunderlighet och människans litenhet.

När jag gick vägen hemåt så känner jag att en person kommer närmare och närmare. Så där jobbigt... ska jag sakta ner så hon får gå om eller ska jag öka så hon inte kommer ikapp. Tänk om hon kommer upp bredvid mig och det tar ganska lång tid innan hon passerar.......otroligt dumma tankar men just idag kändes det jobbigt.

Hon kommer upp bredvid och saktar in och säger hej du! Skönt väder idag! Vad bygger de för nåt nere vid Östby?...så började vi prata. Hon var så genuint trevlig och inte alls påträngande.

Sedan skilldes våra vägar och jag skämdes lite över att jag tänkt jobbiga tankar om henne. Sedan mötte jag en mamma med dotter (tror jag iaf)Dottern hade downs syndrom. Mamman skyndade på sin dotter och drog i henne förbi mig. Jag ler och säger hej! Dottern vänder sig om och säger hej och vinkar. Mamman drar i sin dotter.

Dotterns leende fastnade i mitt hjärta - så glad, så varm och kärleksfull. 

Detta fick mig att tänka till; hur bemöter vi varandra? Vågar vi prata med främmande människor eller har vårt laglösa samhälle gjort oss rädda och omänskliga?

Våga vara glada, våga le mot någon, våga vara människa! Tillsammans kan vi göra denna värld till en plats av kärlek, liv och skratt.