Ja då var det dags igen och ta tag i detta med bloggandet! Min hjärna har varit lite trött så det har varit svårt att få till något flöde av ord och meningar.
Hösten gör sitt antågande och det känns gott att bona in sig och mysa när regnet piskar ute. Dessutom finns det gott om svamp så man kan väl säga utan att överdriva; jag har blivit skogstokig!? jag är tokig i skogen. Mår så bra att gå och leta svamp och fika i en skogsglänta med bästa kompisen. Lisa för själen.
Annars är min själ ganska trött just nu! Håller på att bearbeta mina unga års erfarenheter. Det är svårt när man bär på livserfarenheter som ingen i släkten vet om - ingen annan heller förresten. Att vara ärlig mot sig själv är heller inte lätt för när man säger saker högt som man burit på som en hemlighet i nästan 50 år slår det hårt mitt i solarplexus. Nu ska min terapi vara klar om 2 månader och jag är rädd! Hur ska det gå? Att vara redo för att gå vidare utan ventil.....ångest grande!!

Mina barnbarn ger mig lugn och värme mitt i paniken. Älskar dom 2 mer än nåt annat på jorden. De är här och nu och omedelbara.

Annars har jag svårt att få nåt gjort. Jag tappar mer och mer av min kreativitet och det oroar mig. Jag kanske startar men lägger ner efter 5 minuter. Lusten och glädjen saknas.

Ni som läser detta - döm aldrig någon som lider av psykisk ohälsa - vi är inte hemma för att vi är lata - vi kanske beter oss som vanligt; skrattar, pratar och ser helt vanliga ut.
Den inre kampen är inte synlig men den tär på energin och vi rasar ofta när vi stängt dörren om oss.